Vem är du?
Ann-Helen Meyer von Bremen, 61 år. Författare, journalist, småbonde på Sunnansjö gård i Uppland och matlagare. Otålig och obstinat, men blir snäll av god och vällagad mat.
Vilken är din koppling till maten och matsystemet?
Skriver och föreläser om lantbruk, matsystemet och miljöfrågor. Arbetar dagligen praktiskt med mat och lantbruk när jag odlar grönsaker, sköter våra kor och förädlar och lagar vår mat. Är även engagerad i Reko-ringarna i Uppsala.
Vilken plats kallar du hemma – och hur påverkar den din relation till mat?
Född i Tyskland, uppväxt på en liten gård i Värmland, nästan 30 år i Stockholm och nu tillbaka till “landet”, till Sunnansjö gård i Uppland som numera är mitt hem. Här driver jag och maken Gunnar Rundgren ett litet ekologiskt lantbruk. Vi odlar grönsaker och föder upp några kor och tillsammans med korna försöker vi ta vara på och utveckla mångsidigheten i landskapet som också ger plats för många varelser. Det är ett fantastiskt roligt jobb och det blir väldigt vackert, även om vi också skäller på sorkarna och hararna som äter våra äppelträd… Mångfald innebär många olika viljor och kompromisser och ibland förlorar man.
Varför håller du med om att vi befinner oss i ett nödläge i matsystemet?
Det kanske största problemet är att vi har vant oss vid dålig mat som är odlad och uppfödd på ett eländigt sätt. Vi har vant oss vid att svenska äpplen kan innehålla sju olika kemiska bekämpningsmedel, att det finns PFAS och andra kemikalierester i princip överallt och att landskapet blir allt mer monotont där vi odlar allt färre grödor . Vi har vant oss vid att stänga in laxar i trånga nätkassar trots att de vill vandra långa sträckor, att de flesta höns, broilers, grisar och många av tjurarna aldrig får komma ut och sprätta, böka, beta – allt detta som är deras grundläggande behov. Och vi har vant oss vid alla nerlagda gårdar, att matbutikerna har ett gigantiskt utbud, som samtidigt består till stor del av skräp, som inte smakar något och att vi själva bara blir allt mer sjuka av det vi äter. Det enda vi verkar bry oss om är att priset är lågt.
Måla upp ett önskvärt matsystem
Mitt matsystem utgår i största möjliga mån från det landskap där jag lever, dess möjligheter och begränsningar. Jag tror på en gemensam förvaltning av det lokala landskapet där inte bara vi markägare bestämmer, utan även övrig lokalbefolkning. Hur förvaltar vi det på allra bästa sätt om vi vill producera mat och andra råvaror på ett uthålligt sätt, men också tar hänsyn till friluftsliv, jakt, fiske, bärplockning, fågelskådning och det övrigt levande livet? Det handlar alltså om relationer – till den vilda och tama naturen och mellan människor. Det är ett matsystem där det inte finns jordgubbar året runt, men under tid som det är jordgubbssäsong, då smakar de makalöst gott!
Vilka är de viktigaste förändringarna som måste ske för att vi ska nå dit?
Vi behöver bli många fler som arbetar med mat, som odlar, föder upp, förädlar och lagar mat. Det kommer i praktiken att innebära en samhällsförändring i grunden, men så länge vi håller fast vid den politiska idén att det är ett fåtal företag som ska producera vår mat till ett så lågt pris som möjligt, kommer ingenting att förändras.
Vad bidrar du med för att förbättra matsystemet idag?
I yrkeslivet skriver och pratar jag om vikten att förändra vårt matsystem. Privat så producerar, förädlar och tillagar vi själva den mat som vi äter. Övrig mat handlar vi direkt av andra bönder på Reko-ringar med mera och det vi måste köpa i vanlig butik, där väljer vi ekologiskt.
Om du kunde vara en nyckelperson för en dag och göra en förändring i matsystemet – vem skulle det vara och vad skulle du göra?
Det finns inte EN nyckelperson som kan åstadkomma en verklig förändring. Jag väljer i stället att vara MÅNGA, många som säger ifrån att nu räcker det! Nu vill vi ha god och hälsosam mat istället. Nu vill vi att maten ska odlas, födas upp och förädlas med respekt för naturen, landskapet, grödorna, djuren, människorna och maten. Om jag ändå måste vara EN person, skulle jag vara finansminister och lägga skatt på konstgödsel. Det skulle verkligen förändra hela livsmedelssystemet.
Vilken är din största källa till hopp när det gäller maten och framtiden?
Jag har två källor till hopp. Det ena är ökande energipriser. I dag bygger vår billiga mat till stor del på billig fossil energi i form av konstgödsel, globala transporter av insatsmedel och livsmedel mm. Dyrare energi kommer göra det intressant att knyta lokala kretslopp igen. Min andra källa till hopp är varje konsument som gör sig besväret att handla sin mat från en REKO-ring, från ett andelsjordbruk eller en gårdsbutik. Så länge det finns människor som uppskattar bra mat, så finns det hopp!
Vilken konkret handling skulle du vilja att alla som läser detta gör?
Jag citerar fritt det bästa kostrådet någonsin, från Brasilien: “Gör mat och matlagning till en viktig del av ditt liv.” Mitt andra råd är att dra ner på lönearbetet, minska din inkomst och därmed din negativa påverkan på naturresurserna.