Vem är du?
Philip Kullgren, 38, man – humorskapande skådespelare som lever ihop med åtta kor och en drös ankor.
Vilken är din koppling till maten och matsystemet?
Min koppling till matsystemet har nog aldrig varit så svag, då en stor del av det jag äter idag är saker jag odlat, fött upp, mjölkat, plockat, jagat eller fiskat själv. Eller gör det snarare att min koppling till det aldrig varit så stark? Det beror kanske på vilket matsystem man pratar om. Det konventionella systemet är i alla fall en stor anledning till att jag sett mig om efter något annat.
Vilken plats kallar du hemma – och hur påverkar den din relation till mat?
Min gård i Jämtland, där jag nu bott ett år och dessutom spenderat sommarlov och älgjakter genom livet, har förstås blivit mer av ett hem. Jag lär mig nya saker varje dag här – allt från att öronmärka kalvar och mjölka min jersey, Greta, till att kläcka ankor och hur man gör världens bästa pannkakor (jerseymjölk och ankägg). Det påverkar så klart min relation till mat. En stor del av min själ hör dock hemma kring mitt barndomshem i Östergötland, omgivet av gigantiska lindar. Lindblommens doft och ljudet av de tusentals pollinatörer som attraheras av den finns i mitt DNA.
Varför håller du med om att vi befinner oss i ett nödläge i matsystemet?
Jag tycker man ser det både i miljön och hos oss människor. Sverige är i princip en enda störningskänslig och artfattig monokultur. Det gäller inte minst skogen, som ju faktiskt har potential att producera ännu mer gratismat (som vi visserligen knappt tar vara på ändå). Fetmarelaterade kostnader i vården överstiger nu de för cancer, och det hänger väl åtminstone delvis ihop med att vår relation till mat aldrig varit så vanvårdad. Från att var och varannan svensk visste hur man plockar en höna och odlar potatis till att idag inte ens behöva lämna sitt hem, med mer än soppåsen där man slänger sitt foodora-skräp. Herregud… hur kunde det bli så här?
Måla upp ett önskvärt matsystem
Generellt skulle jag vilja att så många som möjligt blir producenter i någon form. Konsumentmakt är så klart superbra, men att producera – ännu bättre. Utan att romantisera det småskaliga eller för den delen förkasta allt det storskaliga, så vore ju drömmen att se den finare mosaik av lantbruk vi hade förr växa fram igen. Jag tror fler hade varit gladare, djur mått bättre, markanvändningen effektiviserats (tänk ett gäng fjällkor på skogsbete mellan lägdorna) och att relationen till mat skulle stärkas. Biologisk mångfald skulle öka för varje kvadratmeter som återupplivas, och varje produktiv fläck på kartan vore ett viktigt bidrag till den resiliens vi aldrig pratat om så mycket som nu. Bara de hundratusentals hektar gräsmatta vi har i Sverige rymmer ju enorm potential. Vad gäller den mer industriella produktionen så vore det väl, av olika skäl, önskvärt med mer cirkulära ambitioner, riskspridning och en lite större kärlek till det levande.
Vilka är de viktigaste förändringarna som måste ske för att vi ska nå dit?
Jag tror faktiskt klimatförändringar, försvagade ekosystem och geopolitik kan göra ett bra jobb här. Det är faktorer som kommer kräva förändring av allt från politik till snittsvenskens syn på mat. Innan dess hoppas jag förstås att vi t.ex. jobbar för att minska beroendet av konstgödsel, att ekonomiskt stöd fördelas klokare och att vi tar fram en landsbygdspolitik värd namnet.
Vad bidrar du med för att förbättra matsystemet idag?
Det mest konkreta är återupplivandet av Ulvsjö. Kanske har jag på något sätt inspirerat någon på Instagram med innehåll från min satsning. Jag blev i vintras invald i styrelsen för Ekologiska lantbrukarna i Jämtland och Härjedalen, där jag kanske kan bidra på något vis.
Om du kunde vara en nyckelperson för en dag och göra en förändring i matsystemet – vem skulle det vara och vad skulle du göra?
Svår fråga! Kanske vara den person som får utse Gunnar Rundgren till Sveriges första matminister?
Vilken är din största källa till hopp när det gäller maten och framtiden?
Potentialen i all den jord som väntar på att antingen väckas eller förbättras. Jag berättade idag, 13 april, för mina grannar Lasse och Yvonne att de första sädesärlorna tassade runt klövarna på mina kor. De hade inte sett dem än, men däremot hade vi alla sett tofsvipor och starar – de första på många år, fick jag höra.
Vilken konkret handling skulle du vilja att alla som läser detta gör?
Börja producera! Köttkaniner, ankägg eller grönsaker i trädgården? Eller plocka vartenda blåbär du kan hitta. Ett par kor och grisar på gården? Tröskeln kan nog uppfattas som hög, men det är den inte – ett SE-nummer, en stund på Blocket och en vårdag med stängselbygge så är du igång. (Okej, det kommer utmaningar med djur som blir sjuka, rymmer osv.) En lärare på kursen Regenerativt lantbruk och holistic management, som jag gick under ett år, sa en gång: “Skaffa inte gården, skaffa korna”. Det är ju också en väg – du behöver faktiskt inte nödvändigtvis en hel gård med en massa mark. De flesta är positiva till att upplåta sina hektar åt en entusiastisk världsförbättrare.