Vem är du?
Li Kristjansdottir, 36 år, hon. Kritisk och intresserad.
Vilken är din koppling till maten och matsystemet?
Jag arbetar som verksamhetschef på miljöorganisationen Ätbart och försöker där framförallt påverka föreställningen om att ”allt som produceras ska ätas”. Det råder en allmänt accepterad föreställning om att matsvinn från livsmedelsindustrin och dagligvaruhandeln ska doneras till människor i utsatthet. Vi försöker påverka den förenklade slutsatsen om utbud och efterfrågan. Privat påverkas jag genom att det i nuläget är svårt att äta rätt även för den som verkligen anstränger sig. Mitt liv som småbarnsförälder kantas därmed ständigt av en rad avvägningar. Hur blir stämningen på fritids/föris om jag kritiserar Kellogs cornflakes till mellis? Hur talar jag med mina barn om vikten av ekologiskt, utan att skuldbelägga deras vänners familjer och fördjupa de enorma klasskillnaderna som blir tydliga i relation kost och mat?
Vilken plats kallar du hemma – och hur påverkar den din relation till mat?
Vår hyresrätt i Göteborg, min man och mina pojkar är hemma för mig. Att bereda mat och baka är ett uttryck för min kärlek till dem. Jag är uppvuxen i ett hem där en deltidsarbetande mamma inom boendestödet vred och vände på kronorna för att försörja tre barn. Matlagning, bakning och prisjakt upptog massor av hennes tid, säkert på bekostnad av mycket annat, men jag är väldigt glad över att hon gav oss den uppväxten. Om jag ska vara ödmjuk så tror jag dock att det hade varit mycket svårare att upprätthålla den strävsamheten med dagens enorma utbud av billigt halvfabrikat och uppmärksamhetsstjälande telefoner.
Varför håller du med om att vi befinner oss i ett nödläge i matsystemet?
Fattigdom och ekonomisk utsatthet ökar. I en allvarlig livsmedelskris, svält eller krig, vilken kan förväntas om vi fortsätter producera med nuvarande metoder, kommer ekonomiskt utsatta grupper att drabbas väldigt hårt. Historien lär oss att varenda svältkatastrof som någonsin drabbat människan har med fördelning av resurser, snarare än total livsmedelsbrist, att göra. Att agera för ett förändrat livsmedelssystem är att sluta upp i internationell solidaritet. Kort sagt. Eftersom nuvarande politik, nationell som internationell, går i ojämlikhetens tecken samtidigt som ekosystemen kollapsar håller jag med om att vi befinner oss i ett absolut (socialt) nödläge i matsystemet.
Måla upp ett önskvärt matsystem
Färgglatt, surrande insekter, betande kor, trevliga möten, allt det där.
Vilka är de viktigaste förändringarna som måste ske för att vi ska nå dit?
Vi behöver förstås ha subventionering av ekologiskt lantbruk och stötta upp lokala initiativ kring mat. Fler behöver engagera sig i jordbruket. Fler behöver nog också laga mat. All offentlig mat borde vara hållbart producerad. Maten ska bära sina kostnader. Ekologisk produktion borde vara norm. Kraven på djurhållning borde vara skyhöga. I kombination med detta behöver vi ha en förändrad socialpolitik, en tryggare arbetsmarknad, högre löner, förkortad arbetstid och bättre villkor för alla inom samhällsbärande yrken. Vi måste också förbjuda kreditföretag som mjölkar människor på hopp och kapital. Om inte politiken möjliggör en livsstil med rum för engagemang i samhällsfrågor, tid att laga mat, ork att bryta vanor och så vidare kommer livsmedelsfrågan att prioriteras bort till förmån för livsmedelsindustrins snabba och tillgängliga alternativ. För att nå dit behövs nog ett rejält enat folkligt tryck och politiker som tvingas agera.
Vad bidrar du med för att förbättra matsystemet idag?
I min yrkesroll kritiserar vi förenklade slutsatser om hur frågan om matsvinn ska hanteras, samt försöker att i högsta möjliga mån lyfta in ett klassperspektiv i matsystemsfrågan. Vi fördjupar oss i frågor som berör livsmedelsystemet och lägger stor vikt vid att föra fram våra frågor på ett problematiserande sätt. Privat är jag andelsägare i ett jordbruk, handlar via Reko Ringar, tillbringar mycket tid i köket, plockar och förädlar…
Om du kunde vara en nyckelperson för en dag och göra en förändring i matsystemet – vem skulle det vara och vad skulle du göra?
Jag är principiellt emot idén om nyckelpersoner:). Men om jag ändå var tvungen att svara så måste det bli Donella Meadows. Jag skulle se till att hennes forskning och engagemang fick den respekt de förtjänade redan innan allt gick åt helvete. Om hon/jag hade makten att agera hade vi beordrat en nedväxtpolitik med omedelbar verkan.
Vilken är din största källa till hopp när det gäller maten och framtiden? Produktionen av kulturspannmål och kulturarvsgrödor. Deras innehåll, smak, historiska kontext och sätt att växa gör mig i allmänhet väldigt glad och hoppfull.
Vilken konkret handling skulle du vilja att alla som läser detta gör?
Det beror på vilka som läser det här. Känns som att de flesta redan gör allt jag kan komma på. Kanske läsa mer böcker som tematiserar mat, fattigdom, jordbruk? (Men det kanske alla redan gör).
