Carl Bärstad

Vem är du?
Jag heter Carl Bärstad, 39 år, småbarnspappa, uppvuxen och bofast i Stockholm. Jag är en nyfiken själ som hela mitt liv varit på jakt efter nya och meningsfulla berättelser för mänskligheten och vår framtid här på jorden.

Vilken är din koppling till maten och matsystemet?
Den 4:e september 2024 lanserade jag och ett gäng kreatörer en kampanj för fossilfritt pensionssparande. Genom en högst satirisk och skruvad film med skådisen David Dencik ville vi uppmärksamma det svenska folket på att deras pensionspengar går till oljejättar som Chevron, BP, Equinor och Total Energies. Vi tyckte det var rätt skruvat att vi, oftast helt omedvetna om det, sparar till vår framtid i bolag som samtidigt aktivt underminerar denna framtid. Så kom jag i kontakt med Reformaten och helt plötsligt ramlade poletten ner. Om vi nu ska avinvestera från fossilindustrin, var ska vi då lägga dessa pengar istället? Jo, i maten såklart. Eller rättare sagt, i en framtid med levande jordar som kan ge oss näringsrik, rättvis och hållbart producerad mat. För vad är pengar värda i en framtid med döda jordar som inte längre kan omvandla pengarna till mat? Typ ingenting…

Vilken plats kallar du hemma – och hur påverkar den din relation till mat?
Jag är uppvuxen i city, helt frånkopplad från maten jag ätit. Längtar nu ut på landet till ett annat liv med en egen skogsträdgård och ett nedgrävt växthus.

Varför håller du med om att vi befinner oss i ett nödläge i matsystemet?
Preaching to the choir här men… Den industriellt producerade maten vi äter är byggd på monokulturer vilka kräver stora mängder insatsmedel i form av konstgödsel och pesticider. Medel som dessutom lider av ett stort fossilt beroende och som gör både jorden och våra kroppar sjuka. Ta t.ex. PFAS som påverkar både kvinnans och mannens fertilitet. Eller att vi har mikroplaster motsvarande en tesked i våra hjärnor och att Sverige är det EU-land som äter mest ultra-processad mat. Samtidigt som vi vet allt detta tycker våra politiker att vi ska satsa på ökad export av Ahlgrens Bilar. Och vi undrar varför vi blir mer och mer sjuka och deprimerade?

Måla upp ett önskvärt matsystem
All mat är vanlig mat, alltså mat som inte dränkts i en massa gifter och tillsatsämnen. All mat är lokal mat där vi känner våra bönder och deltar i aktiva konsumentkooperativ. All mat är en gåva. Mat är liv, alltså livsmedel. Mat bygger liv. Mat är symbolen för hur människan skapat nya system där vi åter blivit en positiv kraft för naturens välmående. Mat säljs inte längre som en anonym produkt på en global marknad. Mat är en gåva i det lokala. Mat är relationer och vägen dit är en fest!

Vilka är de viktigaste förändringarna som måste ske för att vi ska nå dit?
Slopa arbetsgivaravgift för småskaligt ekologiskt jordbruk. Öka momsen på onyttig mat. Stötta investeringar i infrastruktur för uppstart av fler mindre gårdar. Flytta subventionerna från storskaligt och industriellt till småskaligt och regenerativt. Inför odling som obligatoriskt ämne i skolan. Inför matträdgårdar på större kommunala skolor. Inför odlingslumpen. Klipp banden mellan storföretagen och politikerna. Stärk offentlighetsprincipen för lobbying. Inför tvångsutbildning av politiker. Avsätt Peter Kullgren. Samt sist men inte minst. Uppdatera kapitalismen och genomför en bred skatteväxling så att det som tar från planetens resurser beskattas högre och arbetskraft beskattas lägre.

Vad bidrar du med för att förbättra matsystemet idag?
Hjälper till att leda det kreativa arbetet till den nya kampanjen matupproret.nu

Om du kunde vara en nyckelperson för en dag och göra en förändring i matsystemet – vem skulle det vara och vad skulle du göra?
Slopa arbetsgivaravgiften för småskaligt ekologiskt jordbruk.

Vilken är din största källa till hopp när det gäller maten och framtiden?
Hållbar och lokalt producerad mat är inte bara lösningen på klimatförändringarna. Det är även en väg för oss människor att hitta tillbaka till vår mening som art här på jorden.

Vilken konkret handling skulle du vilja att alla som läser detta gör?
Köp och läs ”Till Växten” av Maja Alskog Bredberg.